Jag spelar badminton med en kollega och tar en bastu efteråt. Där ligger en man och såsar.  Han ligger utsträckt som en tvärgata och hans lilla kön ligger och flämtar längs hans lår. Vad jag avskyr människor som ligger ner i bastun. Jag försöker sätta mig så långt bort från mannen som det är fysiskt möjligt. In i bastun kommer snart ännu en man. Vettig vad det verkar och han har en handduk runt midjan. Det är bra, jag är inte intresserad om han är omskuren eller inte. Han sätter mig bredvid mig, men lite för nära. När jag sitter i en bastu vill jag inte ha kroppsberöring med andra människor. Jag vill inte gnida svett med andra, så att säga. Och jag kan inte maka mig åt sidan, för det skulle uppfattas som otrevligt. Och där sitter jag och lutar mig bort från honom och till slut får jag ont i ryggen av att befinna mig i obalans. Min kropp är en kanot, minsta lutning skapar oro. Bastu-upplevelsen har förvandlats till en mardröm i det lilla. Men det ska bli värre.

In kommer en tredje man. Han sätter sig Gud ske lov två bänkar nedanför mig. Men han låter. Han utstöter kroppsljud. Djupa stön från botten av hans själ. De här ljuden går inte att beskriva i ord, det är hans kropps sätt att uttrycka någon typ av välbehag. Vi har att göra med en blandning av "oj" och "ja". Oåaj, så låter det från hans mun där han sitter och njuter av värmen. Och jag vet att jag inte borde bry mig, men jag vill inte höra honom sitta och sucka på det där sättet. Jag känner avsky mot alla mina tre medbastare.  Jag vill inte ha med dessa människor att göra. Jag vill resa mig och säga: "Okay, that's it. Nu räcker det. Ut med er, allihop." Men det gör jag inte. Istället sitter jag svårt lutande kvar med ansiktet djupt begravt i min egen kropp och tänker: "Det här händer inte mig, det här händer inte mig."

När de här tre männen är färdiga med mig och jag går ut ur bastun så är jag ett vrak. Jag är en spillra av den man som för en stund sedan gick in i bastun. Mina cirklar är rubbade. Det kommer att ta tid att återställa dem.

Aftonbladet