sandra

Ibland undrar man lixom vart man ska ta vägen i livet. Vilken väg man ska välja av alla de tusen som finns.
Och jag undrar verkligen, hela tiden faktiskt.
Jag tänker som oftast; är det såhär allting ska vara för resten av mitt liv så vill inte jag vara med längre.
Jag kliver upp 05.48 varenda morgon, käkar två mackor, dricker ett glas juice och bläddrar igenom tidning i ultrafart för jag är så sen.

Sen slänger jag mig på cykeln och cyklar de två kilometrarna till jobbet, oftast i motvind och bitande kyla som det oftast är på morgonkvisten. Och varenda morgon där på cykeln så undrar jag varför jag gör det här. Varöfr är jag uppe innan resten av världen har vaknat till liv? Jag är uppe i ottan för att gå till mitt meningslösa jobb.
Och min största rädsla är ju att jag ska vara kvar på det här jobbet.

Jobba fram till klockan ett, komma hem, käka lite mellanmål och sen fördriva tiden med att göra en massa tråkiga saker. Lixom, seriöst. Det var ju inte såhär jag såg mitt liv när jag drömde om det när jag var liten och inte längre än en bordsben. Då var ju hela livet rosa. Allt var rosa. Mitt hus, mina kläder, till och med min häst var rosa. Och min pojkvän, han var ju så snygg. Och som för det flesta flickor så såg han ut som Ken. I Barbie & ken.
Men nu när jag tänker efter så var ju inte han så speciellt snygg. Så nu skulle jag byta ut honom mot någon som var lite mer lik Justin Timberlake.

Och jagh ar klagat över mitt jobb och mitt liv, i typ ett halvår. Och jag kan ju inte påstå att jag har gjort några drastiska förändringar direkt. Förrän nu. Nu är det lixom min tid som är på väg. JAg har gjort någon som jag vill.
för jag vill ju verkligen INTE jobba på Posten, men det har ju alla fattat vid den här tiden. Men jag är ju tvungen.
Men nu är mina dagar på Posten Meddelande AB räknade. Och fy fan vad skönt det känns!
Nu har jag sakta men säkert vandra på en ny väg. En av alla vägar som finns att välja.

Och ikväll så drar jag från stan. Fast bara över natten.

xoxo.