sandra

Om det finns ett ord som jag hatar i hela världen så är det nöjd. Nöjd. Nöjd. Nöjd. Nöjd. Nöjd.
Det är ju faktiskt det vi eftersträvar här i livet. Att bli lycklig, och alltså nöjd. Jag vill aldrig bli nöjd.
Jag kan ju vara lycklig, för det är jag ju jag för det mesta. Men jag är långt ifrån nöjd.
Jag fasar faktiskt för den dagen jag vaknar och känner att: Det här räcker för mig, nu är jag nöjd.
Det låter kanske lite girigt, och visst kanske jag är girig. Att jag alltid söker något mer, att jag alltid vill ha de saker jag inte har eller inte kan få. Att jag aldrig nöjer mig med det jag har. Och sticker ju verkligen i ögonen på folk, för det är inte särskilt svenskt. Men vem vill egentligen bara nöja sig med något bara för att det är bra, och inte otroligt, fruktansvärt superbra?
Jag vill alltid ha det bästa. Och jag vet att kommer ju aldrig att ta slut. För när man har fått det bästa så räcker det för stunden och sedan vill man ha något nytt. Och det gäller ju alla saker här i livet, jobb, killar, lägenheter, skor och bilar.
Men åh, vad jag hatar ordet nöjd. Och egentligen, så tror jag att det finns lyckliga människor. Men inte så många nöjda, men dom lever med det. Att dom inte har det där bästa.
Men så vill verkligen inte jag leva!