sandra

Jag skulle kunna skriva oändliga sidor om saker som gör mig glad.
Känslan av solens strålar mot huden en varm sommardag, eller vinden i håret när man cyklar genom skogen.
Ruset i kroppen när man lyssnar på bra musik. Eller känslan av hopp som infinner sig när allt går som man vill.
När man får ett sms av någon speciell, att det gör ens dag och man inte gör någonting annat än att le. Hela tiden.
En låttext, där varenda ord får mitt hjärta att slå ett extra slag i sekunden. Lyckan som rusar genom kroppen när man sitter på en balkong med sina vänner en sen sommarnatt och bara pratar om pojkar och skrattar tills tårarna rinner.
Den känslan som jag får varje gång du håller mig tätt intill dig. Ditt leende i morgonsolen, i månskenet och i varenda ögonblick. En väns uppmuntrande samtal när livet bara känns skit. Hon pratar om våra framtida barn, om hur ont det än gör i hjärtat så kommer det att gå över, om våra tragiska liv och frågar sig gång på gång; hur kunde det bli såhär?
Minnen när man hör vissa låtar, ser vissa bilder eller när man ser en viss person. Minnen som lockar fram ett stort leende på läpparna. Lördagsmornar, vem man än vaknar bredvid, hur mycket huvudvärk man har så skrattar man åt kvällen innan och allt man gjorde och inte gjorde. Vissa kväller när man kryper ner i sängen med ett stort leende på läpparna och man kan säga till sig själv att det här har varit en bra dag. Utan det minsta ovisshet i rösten.

Jag önskar att jag kände allt det här idag. Men jag tror inte någonting av det här skulle kunna få mig glad.