En poptönts musik.
Jag satt och tänkte på en sak medan jag tittade på Idol. Där var, som de flesta vet Carola med och gästspelade. Och just Carola är ju en av mina idoler, och har varit sedan barnsben.
Och jag tänkte på hur mycket man lyssnade på vissa artister. Man var ju en liten snorunge som lyssnade på allt som luktade tuggummipop. Backstreet Boys, Spice girls, Aqua, Aaron Carter, All Saints och så vidare, och så vidare. Det var lixom ingen hejd på det heller. Jag menar det var standard att sitta bänkad varenda onsdag och titta på Voxpop.
Och dom är cdskivorna man fick en gång i månaden, Mr Music. Det var ju en helig dag då den damp ner i brevlådan.
På den tiden fanns ju inte världens bästa uppfinning, nerladdningen. Så man fick ju nöja sig med det som fanns. Hade jag vart riktigt duktig så hade jag ju spart mina månadspengar så jag kunde köpa några singlar och cd-skivor. Då blev det ju mest Absolute Music, och Smurfarna av någon konstig anledning. Man ville ju ha den senaste, hetaste musiken. Radioplågorna var ju det bästa man visste. Som tur är har det där ändrats med åren, och jag har växt ifrån all hitmusik, nästan åtminstone. Jag hittar nu mina favoriter på lite andra ställen. Oftast Alex dator.
Men så finns det ju den musiken som man alltid lyssnat på, som man aldrig tröttnar på. Det är ju Carola, som gång på gång förbluffar mig med sin röst. Men lika där, vi hade "Mickey" på en LP-skiva. Såklart jag blev fast, en lätt låt med klämkäck melodi. Poptönt som man är.
Sen är det Abba. Abba. Abba. Jag har inte ord för att beskriva hur mycket jag älskar dom. Jag kan lyssna på deras låtar om och om igen utan att tröttna.
Och det var ju dom som kanske införde popmusiken i vårat avlånga land. Men ack så bra dom är!
Både Carola och Abba har jag lyssnat på sen jag knappt kunde gå. Och det är väl kanske därför de har fastnat. JAg menar jag spyr på blotta tanken av Aquas låtar. Men jag slår en frivolt av tanken på Abbas Waterloo.
Och jag tänkte på hur mycket man lyssnade på vissa artister. Man var ju en liten snorunge som lyssnade på allt som luktade tuggummipop. Backstreet Boys, Spice girls, Aqua, Aaron Carter, All Saints och så vidare, och så vidare. Det var lixom ingen hejd på det heller. Jag menar det var standard att sitta bänkad varenda onsdag och titta på Voxpop.
Och dom är cdskivorna man fick en gång i månaden, Mr Music. Det var ju en helig dag då den damp ner i brevlådan.
På den tiden fanns ju inte världens bästa uppfinning, nerladdningen. Så man fick ju nöja sig med det som fanns. Hade jag vart riktigt duktig så hade jag ju spart mina månadspengar så jag kunde köpa några singlar och cd-skivor. Då blev det ju mest Absolute Music, och Smurfarna av någon konstig anledning. Man ville ju ha den senaste, hetaste musiken. Radioplågorna var ju det bästa man visste. Som tur är har det där ändrats med åren, och jag har växt ifrån all hitmusik, nästan åtminstone. Jag hittar nu mina favoriter på lite andra ställen. Oftast Alex dator.
Men så finns det ju den musiken som man alltid lyssnat på, som man aldrig tröttnar på. Det är ju Carola, som gång på gång förbluffar mig med sin röst. Men lika där, vi hade "Mickey" på en LP-skiva. Såklart jag blev fast, en lätt låt med klämkäck melodi. Poptönt som man är.
Sen är det Abba. Abba. Abba. Jag har inte ord för att beskriva hur mycket jag älskar dom. Jag kan lyssna på deras låtar om och om igen utan att tröttna.
Och det var ju dom som kanske införde popmusiken i vårat avlånga land. Men ack så bra dom är!
Både Carola och Abba har jag lyssnat på sen jag knappt kunde gå. Och det är väl kanske därför de har fastnat. JAg menar jag spyr på blotta tanken av Aquas låtar. Men jag slår en frivolt av tanken på Abbas Waterloo.
Kommentarer
Trackback