sandra

Denna vecka börjar alla skolorna.
Jag själv, laddar upp. Putsar upp nya höstgarderoben och gör mig redo för...
Jobbet.
Känns ganska konstigt att INTE börja skolan måste jag säga. JAg saknar det faktiskt lite.
Alex och jag konstaterade att vi vill gå de två första dagarna i skolan, sen skita i resten.
Så här sitter man. Arbetslös, vikarie i alla evighet. Utan framtidsplaner. En kass jäkla utbildning bakom sig. Slängt bort tre år av mitt liv på att bli ingenting. Under de tre åren försvann även min ork till att tillbringa min tid i yttreliggare några år i skolan.
Man skulle fan ha blivit målare. Och jäklar vilken bra målare jag skulle blivit.
Killarna i klassen hade tappat hakorna när de såg mina graciösa penseldrag. Det sitter i generna.

Men nu är det inte så. Nu är jag vikarie, på en bajsarbetsplats där medelåldern på mina arbetskamrater är tyyp 45 år.
Vi har typ alla åldrar. Ung och hurtig, alltså jag endast 18 år gammal. Två befruktade typ 30 åringar som har fullt upp med att yngla av sig lite.
Hurtiga 40- någonting. En hurtig 50-någonting. Och en hel drös 45+ som har ont exakt överallt. Och är sjukskrivna var och varannan dag.
Och en som är på vippen till att dö vilken sekund som helst.
Jag vet att jag inte går till en ljus framtid till mötes.

Jag borde hitta min väg har i arbetslivet snart.
Posten är inget att ha.

Helst av allt skulle jag vilja gå de där två första dagarna i skolan.
Livet är bra orättvist ibland.