sandra

Det är desperata tider. Det är så desperata tider att man skulle kunna ta vem som helst.
Då är det illa. När kraven sjunker lågt, eller så illa att de knappt finns några krav på hur en kille ska vara.
Man kan säga att jag är vi en "breakdown"-point nu. Nu eller aldrig.
Jag har varit singel i .... alldeles för länge för att säga det. Bara tanken på det får mig att må illa.

För kort, för tråkig, för snäll, för intetsägande, för barsnlig, för stora fötter, för konstig näsa, för känslig, för smörig, för tjock.
Alltid finns det ett fel. Det som kännetecknar homosapiens. Att vi aldrig nöjer oss.
Människan blir aldrig nöjd. Oavsett vad det gäller. Om det så gäller mat, kläder, andra människor eller sig själva. Vi finner alltid fel.
Och om man kunde tävla i felhittande skulle jag vara världsmästare för längesedan. Men jag tycker att jag sänkt mina krav ganska rejält. Inte tillräckligt dock.

En man! Ge mig en ordentlig man. Jag vill bli swept of my feet, bjuden på middag, få frukost på sängen och få en kyss vid dörren vid slutet av kvällen.
Jag vill ha en stadig man att hålla mig i när åskan går, en pojkvän som älskar mig över allt annat här på jorden.
Men mest av allt vill jag hångla med någon, som en viss författare skrev.

Lite närhet, lite muskler och lite manlig närvaro är allt jag vill ha.